Funderingar runt separationen, vem vann egentligen
På ett sätt vart ju saker lugnare jag slipper irritera mig på att han aldrig gjorde nått här hemma ( fast han egentligen gjorde saker jag inte la märke till då)
Sen har jag fått ta tag i allt runt barnen som gjort total uppror, skolan mfl har ringt, föräldrar har klagat över mina barn och hur de betett sig , att det är en reaktion på allt som hänt de vill de inte förstå.
Att Stefan och jag fortfarande har lite olika åsikter om hur man fostarar finns ju fortfarande, att vi är olika med tider och annat.
Att introducera en ny människa i barnens liv , där tänker vi också olika då Stefan redan ev börjat introducera en ny tjej inför barnen, enligt honom är de endast vänner, de är gamla klasskompisar . Han mötte henne på Skycity här för ett tag sen o de tog upp kontakten. Han har varit med barnen och hämtat henne i Uppsala och kört henne till hennes jobb på Arlanda och sen hem till henne i Märsta. Han har bjudit ut henne och hennes son som är jämn gammal ut till stugan under den tid barnen varit där, ursäkten har varit att Rasmus skulle ha nån att leka med och vem säger att han vill leka med denna kille han inte ens känner han har brorsorna. DE skulle åka till hotellet hon jobbar och bada. Ja listan kan göras rätt lång + att Stefan köpt godis från Marabou till henne och vart upp och hämtat henne, hon kan ringa när hon ska hem från jobbet och be om skjuts, " Gör en kompis det " hmmmm nja jag gör inte det till mina kompisar bara för att det är varmt och jag inte orkar åka bussen.
Nej jag var den som gick förlorande ur detta, jag är den som sitter kvar med alla skulder , inte kan flytta, inte kan göra ett smak, ekonomin är totalt i botten. Kan inte unna mig och barnen et jävla dugg, visst många kanske tror att får jag et jobb så kommer jag få det bra jo visst jag kan börja betala av alla skulder och dem kommer jag få dras med resten av mitt liv, jag kommer aldrig mer kunna ta ett lån eller nått. Stefan kan betala av sina skulder han hade innan vi träffades medan jag sitter med allt vi tog gemensamt, då vi inte var gifta så är dessa skulder helt enkelt mina. Så ja det känns kul att sitta med skulder på ett par antal hundra tusen för resten av mitt liv att behöva bo där jag bor resten av mitt liv. Hatar denna bostad men vad kan jag göra inte ett jävla skit.
Medans Stefan kan snart ta lån och köpa både hus och annat, han har startat ett nytt liv men det kan inte jag göra än, måste få ordning på allt för att se om detta liv är värt att leva. Just nu känns det defenitivt inte så, vad har jag att ge ?? Inte ett jävla skit, vad har jag att komma med ?? Inte ett jävla skit. Nej lika bra att inse jag är den stora loosern här. Vad göra just lay down and cry or die.
En separation är inte en tävling.
Att du skulle få det tufft och bli ensam visste du om redan innan (även om det känns tyngre i verkligheten än att föreställa sig det) men man kan heller inte stanna ihop bara för det ekonomiska.
Ja... han klarar sig bättre ekonomiskt, för han har jobb. När du får jobb så blir det bättre för dig också.
Det du beskriver i din text, är svartsjuka. På allt han gör. Och det är helt ok att känna så....
Men du får inte glömma varför du valde separation... man kan inte äta kakan och ha den kvar.
Den enda som kan kämpa för att DU ska få det bättre är du själv, och du kommer att klara det.
Djupt andetag och tänk på Vad du genomfört och presterat för dig själv. Jämför dig inte med andra!!
Kanske finns det ngt här som kan ge dig tröst:
http://www.notisum.se/rnp/SLS/lag/20030376.htm
Många kramar!!!
Tyvärr kommer det inte hjälpa ekonomiskt om jag får jobb eller inte då kronofogden kommer plocka allt de kan och jag kommer få leva på existens minimum och med tanke på alla de skulder jag sitter med efter dessa 12 år så ja kommer jag få dras med dem resten av mitt liv. Så är det bara och det får jag leva med. Känns tråkigt bara att man aldrig kommer kunna resa med sina barn men det är ju bra då att Stefan och hans föräldrar kan ge barnen den chansen.
Tyvärr spelar det ju ingen roll hur väl betalt jobb jag än får för ju mer jag jobbar ju mer drar kronis och det spelar ingen roll att de kan dra mer för med de skulder jag har försvinner de inte i första taget då räntorna okar hela tiden så det är ju mest räntor man betalar sen inte så mycket amortering.
Såvida du inte har flera miljoner i skulder, så är det inte alls frågan om resten av livet.
Existensminimum.. ja...men det är vad som krävs för att det ska kunna betalas tillbaka...
Det första du måste göra dig av med är alla onödiga kostnader som du inte har råd med. Detta för att få pengarna att räcka till de räkningar du har i dag.
Ingen annan kommer betala dem, så det är "bara" att rensa.
Det kommer vara skit tufft, men bästa sättet för att få resultat är att agera.
Ja jag har redan tagit bort de mesta jag har o snart åker även hundarna men hästen kommer jag ha kvar in i det sista, för nått vill jag ha som håller mig uppe och barnen
nu har det gått 10 dagar sedan du skrev... inget att läsa ju...
kram
