Hur får man dagarna att gå och även hinna med allt
Jag tycker tiden går så långsamt , men ändå hinner jag ingenting. Totalt orkeslös, allt detta har tagit musten ur mig och sen när man hör om alla planer som är inför barnen i helgen känner man lite att jaha när ska jag kunna ge dem allt de, visst jag ska egentligen inte bry mig men det gör man.
Deska på Grönan, de ska få presenter både för att haft namnsdag (har aldrig firats förr denna namnsdag), DEnnis ska även få present typ nytt spel för att han va hos läkaren igår. De ska äta sån mat som de vill ha hela helgen, de skulle ha chips o annat och spela kort mm. Visst är det jätte kul för barnen att få göra så mycket kul med sin pappa när de är där, men jag är ju som jag är efter 12 år att jag känner lite att det blivit en tävling om barnen. Att titta va ni får här och titta vad vi kan göra, som ni inte kan göra där. Men det är ju som de sa åt oss på familjeteamet när vi var där att sånt får inte förekomma då barnen far än mer illa då av att man gör skillnad på dem och föräldrarna. De kommer de ju kolla upp sen när de träffar barnen utan S och mig som de kommer göra vid några tillfällen.
Jag tänker hela tiden på att inte lägga skuld på S för vad som hänt inför barnen, att tala gott om honom med barnen och att verkligen berätta att vi BÅDA älskar dem.
Det man är lite rädd för är att någon av oss ska träffa nån ny väldigt snart, för min del känner jag att det kommer ta tid innan jag släpper nån annan in på livet igen, men hur S känner eller gör kan inte jag styra men en sak hoppas jag och det är att han inte nu när barnens sår är så öppna introducerar en ny kvinna i barnens liv, utan att de träffas de tider han inte har barnen till en början annars kan de slå över totalt för barnen, men jag hoppas han tänker på det och sen inte rusar in i något nytt direkt. Men som sagt han lever sitt liv och jag mitt och jag kan inte göra nått för han gör som han vill och jag som jag vill men jag hoppas att han tänker på barnen den dagen när den kommer.
Just nu försöker man få ordning på vardagen och få allt att funka, det är myckert som rör sig i huvudet på oss alla, vad gör jag på sommarlovet, alla planer som var försvann ju det blir ingen mer stuga för mig det känns väldigt jobbigt för jag har verkligen älskat stugan och att vara där men nu kommer det aldrig mer bli så och det svider någe så otroligt. Men jag får glädjas med barnen som kommer få vara där på sitt älskade land, där de kan leka och härja fritt.
Nej om jag ska ta och gå ut med hundarna och sen se om jag ska åka till stallet idag eller hur det blir.
Deska på Grönan, de ska få presenter både för att haft namnsdag (har aldrig firats förr denna namnsdag), DEnnis ska även få present typ nytt spel för att han va hos läkaren igår. De ska äta sån mat som de vill ha hela helgen, de skulle ha chips o annat och spela kort mm. Visst är det jätte kul för barnen att få göra så mycket kul med sin pappa när de är där, men jag är ju som jag är efter 12 år att jag känner lite att det blivit en tävling om barnen. Att titta va ni får här och titta vad vi kan göra, som ni inte kan göra där. Men det är ju som de sa åt oss på familjeteamet när vi var där att sånt får inte förekomma då barnen far än mer illa då av att man gör skillnad på dem och föräldrarna. De kommer de ju kolla upp sen när de träffar barnen utan S och mig som de kommer göra vid några tillfällen.
Jag tänker hela tiden på att inte lägga skuld på S för vad som hänt inför barnen, att tala gott om honom med barnen och att verkligen berätta att vi BÅDA älskar dem.
Det man är lite rädd för är att någon av oss ska träffa nån ny väldigt snart, för min del känner jag att det kommer ta tid innan jag släpper nån annan in på livet igen, men hur S känner eller gör kan inte jag styra men en sak hoppas jag och det är att han inte nu när barnens sår är så öppna introducerar en ny kvinna i barnens liv, utan att de träffas de tider han inte har barnen till en början annars kan de slå över totalt för barnen, men jag hoppas han tänker på det och sen inte rusar in i något nytt direkt. Men som sagt han lever sitt liv och jag mitt och jag kan inte göra nått för han gör som han vill och jag som jag vill men jag hoppas att han tänker på barnen den dagen när den kommer.
Just nu försöker man få ordning på vardagen och få allt att funka, det är myckert som rör sig i huvudet på oss alla, vad gör jag på sommarlovet, alla planer som var försvann ju det blir ingen mer stuga för mig det känns väldigt jobbigt för jag har verkligen älskat stugan och att vara där men nu kommer det aldrig mer bli så och det svider någe så otroligt. Men jag får glädjas med barnen som kommer få vara där på sitt älskade land, där de kan leka och härja fritt.
Nej om jag ska ta och gå ut med hundarna och sen se om jag ska åka till stallet idag eller hur det blir.
Kommentarer
Trackback
